Sida 28
Madaskan
tvänne manspersoner, af hvilka Evers endast kände den ene, en mager medelälders man, som höll småbarnskola i grannskapet. I en soffa visade sig tvänne fruntimmer, det ena äldre och med purpurröda band i en ofantlig spetsmössa, det andra en tjuguårig flicka utan annan hufvudprydnad än de vackraste svarta lockar, hvilka
»svallade, som mörknad sjö
svallar kring en rosenö».
såsom det heter om Tegnérs Gerda. Den andra »rosenön» gaf icke den första efter. Det var, såsom Madaskan dagen förut yttrat, en »riktigt fin flicka».
»Det är säkert sekter Evers,» började den unga, resande sig från softan. »Moster har varit så orolig; hon trodde inte att herr sektern skulle komma. Tillåt mig presentera skolmästar Lindström; jaså, herrarne känna hvarann. Vidare herr åkar Pettersson, fru Pettersson ...»
»Fodermarsk Pettersson,» rättade frun i soffan med en knyck på nacken. Fodermarsk, något mindre än hyrkusk, var något mer än åkare.
»Och hvem är det som har den godheten att presentera mig?» frågade Evers, på det behagligaste öfverraskad af den unga flickans utseende.
»Mitt namn är Emma Stenberg,» blef svaret.
»Förmodligen en slägting till vår goda värdinna?»
»Ack, det är vida mer än slägtskap,» förklarade Emma; »lika ömt som hon vårdade mina föräldrar ända till deras död, lika hjertligt god är hon emot mig, numera näst Gud mitt bästa stöd på jorden. Men jag måste underrätta henne om er ankomst.»
»För all del, bryt inte af dansen för min skull!» bad Evers; »unna mig i stället den äran att språka med er. Näst välgerningar af godt hjerta, vet jag ingenting så vackert som erkännandet och tacksamheten.»
Under det de unga tu samtalade, fortsatte de äldre det samtal, som förmodligen blifvit afbrutet vid Evers’ inträde.
»Bara dumheter, kära skolmästare,» yttrade fru Pettersson.
»Nå, se här ett exempel till, frua lilla!» sade skolmästaren. »En katt har en svans mer än ingen katt. Det är ju så?»
»Nå, än se’n då?»
Källa: Project Runeberg ·