Sida 60
Stånddrabantens gård
Gumman såg en stund något förvånad ut. Derefter neg hon med en viss värdighet, under det en djup rodnad fylde de otaliga rynkorna i hennes ansigte. Var denna rodnad ett minne af den hyllning, hon kanske i sin ungdom rönt, eller af den saknad, hon måhända erfor, när hon för alltid förlorade den? Det är svårt att säga. Morgon och afton måla ju med samma färg.
»Men ni, som plockat så mycket champignoner, har väl någon gång ätit dem?» frågade Sjögren, i det han lade en hel grabbnäfve sådana i gummans korg.
»Numera? Nej, det aktar jag mig för,» svarade gumman; »det är af dem jag har min hyra för året. Men annan svamp äter jag nog. Folket i gården, der jag bor, gnager på sitt hårda, svårförtjenta bröd, men skakar på hufvudet, när jag kokar svamp, som jag får med ringa besvär. En dag bjöd jag en arbetskarl från Elfdalen på min anrättning. Han åt med god aptit. Men när jag efteråt visade honom en okokt svamp af samma slag han ätit, igenkände han genast fjälltickan, som till öfverflöd växer i hans fosterbygd, och ändå äter man der barkbröd i svåra tider. Det är inte Guds fel, om menniskan lider nöd.»
»Ni har sett gladare och lyckligare dar,» yttrade Sjögren.
»Gladare kanske, men lyckligare? Jag tror det knappt,» svarade gumman. »Det var en tid, då jag skrattade åt allt. Men den som jemt skrattar åt andra, borde någon gång få gråta öfver sig sjelf, och det fick jag också, tills rännilen torkade ut.»
Så gaf det ena ordet anledning till det andra, på nya frågor följde nya svar, och snart nog hade Sjögren upp-hemtat en historia rik på motstycken. Det är väl knappast någon koja i en aflägsnare stadsdel, som icke är eller varit en nödhamn för någon skeppsbruten från lifvets ocean. Det finns en välgörenhet, som aldrig upphör att söka upp nöden; men det finns också en nöd, som aldrig upphör att hålla sig gömd, och man kan nog förstå det. Den som försonat sig med Gud och sitt öde, önskar ingenting högre än att af menniskor bli glömd.
Så förhöll det sig ock med denna qvinna.
»Två obetänksamma yttranden af mig som flicka har jag slitit mycket ondt för,» yttrade hon bland annat. »Dagen efter en hofbal sade jag till mina väninnor: »Nu har jag dansat med kungen och kronprinsen, och från den stunden
Källa: Project Runeberg ·