Sida 59
Stånddrabantens gård
gröfsta tyg, men helt och rent. 1 det hon gick förbi Sjögren, yttrade hon till honom:
»Så tidigt uppel Jag trodde, jag, det bara var fattigt folk som steg upp med solen.»
Detta till en, som gick in för att lägga sigl Det finns då ännu något pikant qvar på dessa skrumpna läppar, tänkte Sjögren.
En afton några veckor senare och vid ett tillfälle, då Sjögren ärnade sig bort, mötte han ånyo samma gumma, men då knogande gatan fram med säcken på ryggen.
»Hvad har gumman i säcken?» frågade han.
»Det oroligaste som varit och det lugnaste som är,» svarade gumman, »det är ben, bara ben, kära herre 1 Men det blir nog lif i dem igen, det blir socker för kaffebordet, bröd för den hungrige, ord för de lärde och blommor för de sköna.»
»Nå, lönar det sig, kära gumma?»
»Kan inte klaga. Jag har samlat ihop till en nöd-styfver och en dödstyfver, den ena att ta till, när jag blir sjuk, den andra för att slippa ligga i fattigjord och ta upp plats för andra, men visst inte för benämningens skull. Lika vackra blommor växa i fattigjord, medan intet växer på marmorsarkofagen!»
Derpå fortsatte hon sin väg. Notarien följde länge med ögonen den ovanliga benplockerskan. En morgon längre fram, eller mot slutet af september, satt Sjögren i verandan till det hus han bebodde och betraktade de yppiga dalierna, som så ståtligt betäcka sommarens återtåg, då han tyckte sig igenkänna den urmodiga halmhatten, än höjande sig, än försvinnande mellan buskväxterna vid en af gångarne på något afstånd från verandan. Sjögren steg upp, närmade sig halmhatten och återsåg samma gumma, men då med en liten korg vid armen.
»Det är väl inte förbjudet?» frågade gumman. »Efter gammal vana går jag hit, när champignonerna äro färdiga, och ingen annan har brytt sig om dem.»
»Så är det,» medgaf notarien; »det är icke längre sedan än i går jag hörde arrendatorn svärja öfver en hund, som sparkat upp några rödlökar, medan han sjelf trampade på en hel knippa champignoner, som växte vid vägen. Plocka ni, stackars gumma! Och om ni tillåter, vill jag gerna hjelpa er.»
Källa: Project Runeberg ·