Sida 65
Stånddrabantens gård
ja, i vida högre grad med menniskan. Utan henne hade jorden rullat kring i rymden som en boll, omedveten af sin skönhet och sin stora betydelse. Är det väl tänkbart då, att det bästa beviset på Guds tillvaro skulle röna ett vidrigare öde, än det jag samlar och bär hem i min eländiga säck!
»Mången ser medlidsamt ned på mig, när jag kommer med min börda ben på ryggen; men till mig sjelf säger jag då: deras medlidande behöfver du ej; du bär skapelsens kretsgång i din säck, du bär odödligheten.»
Med dessa ord lemnade gumman trädgården. Etter ett år ungefär slutade denna märkvärdiga benplockerska sin bana. Notarien Sjögren hade bestyr med begrafningen. Nödstyfvern och dödstyfvern räckte godt till, och det lilla som blef öfver lemnades — ty så hade gumman förordnat
— till församlingens fattighus. Det blef ändå till litet kaffe och några talgljus.
Detta är hvad författaren känner om det lilla huset. På nedre botten, der en gång den höge embetsmannen bodde, bor nu en gumma som gör skor, och i kammaren deröfver, hvilken inhyst henne, som en konung behagat leda i polonaise och en kronprins täckts föra i valsen, der bor ett stadsbud nu.
*
Källa: Project Runeberg ·