Sida 66
Stånddrabantens gård
Farbror Walsterson. 
Du vill låna hundra riksdaler, och du skall få det, men på ett enda vilkor.»
»Jag går in på allt, goda farbror; och vilkoret är?»
»Att du inte blir ond på mig, i fall du inte kan betala.»
Detta samtal var jag vittne till en dag i min ungdom, vid ett besök hos en kamrer Walsterson, som den tiden bodde i mitt grannskap. Den lycklige låntagaren aflägsnade sig.
»Det var ett billigt lånevilkor,» yttrade jag till den originelle långifvaren.
»Hvad ville jag göra!» svarade farbror Walsterson; »jag håller af den unge mannen, liksom han af mig, och jag vill inte förlora honom för en så obetydlig summa.»
Kamrer Walsterson, förr anstäld vid det forna krigskommissariatet, men då mera på indragningsstat, var en af de hyggligaste äldre män jag råkat. Några och femtio år gammal vid tiden för vår bekantskap, njöt han af ungdomlig helsa och liflighet. Hans vackra, krokiga näsa och milda blå ögon intogo vid första anblicken. Hans toalett var den mest vårdade, merendels fint blått kläde, alltid hvit halsduk, rosetten ett mästerstycke. Till sitt inre var han lika städad och ordentlig, mycket gästfri och, efter hvad nyss är antydt, stadse tjenstvillig och hjelpsam. Han var ungkarl, hade en hushållerska, jungfru Marie, ypperlig matlagerska, en egenskap som hennes husbonde förstod att uppskatta.
»Hans excellens grefve De la Gardie gjorde mig en dag den äran att spisa middag hos mig, ty han hade hört omtalas Maries skicklighet i att laga köttbullar,» brukade han ofta berätta, »och hans excellens blef så förtjust, att han dagen efter skickade sin hushållerska till Marie för att lära konsten af henne.»
Källa: Project Runeberg ·