Sida 70
Stånddrabantens gård
Det förstås, att vi gjorde ressällskap till det rätta Paris. Det var blott en enda anmärkning han hade mot den stora verldsstaden, den att det icke fanns köttbullar, icke ens hos de förnämsta restauranterna, och hans längtan efter denna sin favoriträtt blef så stor, att jag måste be excellensen Löwenhjelms kock laga en sådan rätt, hvilket denne också efter bästa förmåga gjorde. Men tillagningen var icke i farbror Walstersons smak.
»Det är inte Marie, inte Marie!» suckade han, petande med gaffeln i tallriken.
En dag mötte vi på Boulevarden samme engelsman, som han groggat med i Bryssel. Farbror Walsterson skyndade till honom och slöt honom med vanlig svensk öppenhet i sin famn, ropande:
»Välkommen, välkommen, min hedersvän! Tack för sist i Par . . . Bryssel, Bryssel, ville jag säga!»
»How do you do?» mumlade engelsmannen kallt, slet sig lös och fortsatte sin väg, till den ömhjertade groggkamratens stora förvåning.
Vi bodde i ett litet hotell vid rue d’Anjou, der många svenskar den tiden togo in. En dag hemkommen, ropade han högt till garsongen:
»I dag har jag haft en treflig dag, min gosse, jag har varit på Elyseiska fälten.»
»Ah, monsieur désire de l’eau de Seltz,» svarade garsongen och skyndade ut efter ett krus seltersvatten.
»Jag begriper inte den här beskedliga Josef,» sade farbror Walsterson till mig; »han ställer för mig seltersvatten, som jag aldrig begärt och inte kan tåla för min död.»
Underrättad om att det kunde drickas, uppblandadt med Madera, gjorde han ett djerft försök, dock utan framgång. Några dagar derefter voro vi på middag hos excellensen Löwenhjelm, den tiden svensk minister i Paris. Farbror Walsterson, för första gången der, hade hedersplatsen vid bordet till höger om värdinnan. Farbror Walsterson, som visste att grefvinnan icke kunde svenska, aktade sig visligen för att öppna konversation med henne. Men så gjorde hon det i stället.
»Depuis quand étes-vous à Paris, monsieur?» frågade hon.
Källa: Project Runeberg ·