Sida 6
Det blå sidenförklädet
den fjerde en half vägg o. s. v., alla sålunda delegare i hus för första gången och säkerligen äfven för sista.
Dagen derpå funnos endast grundstenarne qvar. Men mellan stenarne gapade mot solen en rymlig källare, fyld med svart stinkande vatten, och på detta vatten — hvem hade väntat sig det! — flöt en murken ökstock eller eka, hvars botten, betäckt af halfförmultnad halm och en uttrasad filt, tydligen röjde, att ekan begagnats till hviloläger.
Man kunde rysa vid blotta tanken på det elände, som uti denna farkost i »vindlös sjö» sökt hvila och skydd. Denna i sitt slag märkvärdiga företeelse upplifvade minnet af de obehagliga och oroande rykten, som för ytterligare ett årtionde tillbaka voro gängse om Trekanten och några andra nästen i närheten. Den tiden slog polisen ofta ned i denna gård, spanande efter stulet gods och förrymda missdådare, utan att finna något af de senare. Säkert är, att gick man denna gård förbi om dagen, påskyndade man sina steg, och man aktade sig att gå dit i skymningen.
Någon egentlig olägenhet af detta misstänkta grannskap förspordes dock ej, åtminstone den tiden. Antingen följde Trekantens dåvarande innevånare räfvens natur, som söker rof fjerran från sin kula, eller också ledo de oförskyldt för sina företrädares synder. Att bo hyresfritt, men med menniskors fördömelse öfver sitt hufvud, kan bli en dryg hyra nog på längden. Det hör till fattigdomens tunga lott att misstänkas för allt ondt. Der armodet gömmer sin krycka, der gömmer brottet sina dyrkar och sin knif, heter det. Men den som känner palatsens historia bör vara skonsam i sin dom öfver hyddorna.
Dock »ingen rök utan eld». Vid den tiden ungefär bodde i ett mindre stenhus vid Qvarngatan icke långt ifrån Trekanten en ung arkitekt vid namn Adolf Welinder. En sträng vintermorgon fick han af sin städerska veta, att dörren till hans vedbod blifvit under natten uppbruten och ved stulen derutur.
»Det är bestämdt de der hankarne i Trekanten,» upplyste städerskan; »ty spåren af en dragkälke i snön leda dit. Så hyggliga ha de ändå varit, att de inte lagt vantarne på sågen, fast den är splitter ny; men låset är alldeles förstördt.»
Welinder var icke den som ville göra sak för någonting så obetydligt; men det föll honom in att följa de der
Källa: Project Runeberg ·