Sida 79
Ett brushufvud
sig fram och blir slagen». Profetian slog in. Han blef slagen, men nedslagen blef han ej.
Han skref i den tidens frisinnade tidningar artiklar med ovanlig talang och grundlighet, men försörjde sig egentligen med att ge lektioner i fäktning och ritning, mycket hemmastadd äfven i dessa begge konster. Hans ritstift var dock ingen florett: hans karrikatyrer öfver sin tids lyten och dårskaper voro uddar af skarpslipadt stål. Så blef han snart en mycket farlig person, så farlig, att höga vederbörande gjorde allt för att vinna honom.
En morgon fick han besök af ett pensioneradt hofrättsråd, Thure Adlerbrandt, bekant som trägen listlöpare på Riddarhuset och hemlig rapportör på allerhögsta ort, för öfrigt odödliggjord i Crusenstolpes »Ställningar och förhållanden».
»En mycket hög person har fäst uppmärksamhet vid er, herr notarie,» började hofrättsrådet, »och ni har er lycka i er hand, utan att en hårsmån af er karakter rubbas. Man vet, att ni ifrar för sanning och rättvisa, och man ger er tillfälle att medverka till dem. Man vill ställa er i spetsen för en stor tidning med uppgift att, stödd på obestridliga fakta, beriktiga, endast beriktiga missledande uppsatser i de s. k. liberala tidningarna, Aftonbladet i synnerhet. Jag är så liberal som någon, det bedyrar jag, jag vill frihet, men en sansad frihet.»
»Jag förstår,» yttrade Tollin, farande med blyertspennan öfver ett papper, »jag förstår: sansad frihet, fågel i bur, ljus i hornlykta. Nå, vidare?»
»Man ställer till ert förfogande medel tillräckliga för ett sådant företag, och hvad er egen person angår, ty en talang sådan som ni får ej nedgräfvas, är man betänkt på att bjuda er en ansedd plats, en tjenst som ...»
»Hofmålare,» inföll Tollin, »jag debuterar genast, se häri» tilläde han, visande hofrättsrådet ett papper.
»Hvad är det! En ritning!» ropade hofrättsrådet, tittande på papperet; »denna figur, denna ... denna långa näsa ... hvad är meningen, herre! Ska det vara ... jag tror ni ritar af mig, herre! ... Ni skulle just skämmas!»
»För hvad?» frågade Tollin; »är hon min, denna långa näsa?»
»Herre!» utfor Adlerbrandt, resande sig ursinnig från stolen, »herre, om jag gjorde rätt, så ...»
Källa: Project Runeberg ·