Sida 81
Ett brushufvud
är det så mycket som synes upp- och nedvändt, liksom i en camera obscura.
Klart att en sådan menniska icke kunde tillhöra de förnämare eller rikare sällskapskretsarna. Derför väckte det ett visst uppseende, när Tollin blef bjuden till kommerserådet Kronii soaréer. Kronius, f. d. köpman, mycket rik, hade ärligt betalt sin titel och sina ordensstjernor, ansågs för ett stort orginal, flängde på alla baler, skuttade förtvifladt i françaisen, beskrattades på afstånd, beprisades på nära håll, likgiltig för löjet allenast det bugade sig, gälde för stor fruntimmerskarl, lurades jemt utan att klaga öfver sömnlösa nätter, hade det bästa kök och de utsöktaste viner, skröt öfver att aldrig ha sett en apoteksflaska i sitt hus och dog slutligen en dag mellan kalkonsteken och desserten.
Det var ingen småsak för en sådan som Tollin att bli bjuden till ett sådant hus. Tollin hade på en Djurgårdsbrunnsbal gjort bekantskap med Kronius eller rättare med en nära slägting till denne, Aura Kronius, en ung, vacker och väl uppfostrad flicka från landsorten. Tollin hade dansat med henne på balen. Mästare i alla gymnastiska öfningar, dansade han utmärkt väl. Hans ansigte var ej vackert, men hans sokratiskt höga panna väckte aktning, och hans klara, ärliga blick bjöd förtroende. Gestalten, icke öfver medelmåttan, var proportionerlig, armar, bröst och ben en gladiators, fötterna ovanligt små. Så mycken kraft vid så litet fäste är magnetisk.
Aura Kronii förundran öfver sin kavaljers små fötter förbyttes dock snart i beundran, när han började tala, ehuru hans mun var något för stor. Men det kom också mycket ur den, aldrig ett ord utan en tanke i sällskap, och som han alltid sade sanningen, så hade det goda och sköna ingenting att frukta af honom. Vid sådana tillfällen yttrade han sig med sådan värma, att man verkligen kunde säga, att han i rena och oskyldiga sinnen brände in sina vackra tankar och idéer, liksom man i porslin bränner in blommor och guld. Följden blef, att Aura en dag sade till kommerserådet:
»Onkel måste bjuda notarien Tollin till sina soaréer.»
»Aj! Han skrifver i de fördömda tidningarna,» svarade onkeln.
»Men han dansar ypperligt, nästan lika bra som onkel sjelf.»
Källa: Project Runeberg ·