Sida 82
Ett brushufvud
»En stor talang, jag vet det, han har uppfunnit en flygmaskin, den token!» underrättade Kronius, och det så till vida sanningsenligt, att Tollin då arbetade på modellen till en sådan.
»Tänk,» sade Aura, »om vi en dag finge begagna vingar i stället för skjutshästar, och taga in i kyrktornen, i stället för på gästgifvargårdarne. Vore det inte trefligt, goda onkel, att få sjunga bland lärkorna i skyn och göra lustturer till örnen? Hvem vet, om inte allt det der kan hända en dag!»
»Mycket trefligt, en hop pack i luften med paraplyer och regnkappor, solförmörkelse hvarenda dag. Tollin är en galning, och värst är att han ritar långa näsor på folk, som han gjorde på min vän Adlerbrandt.»
»Vi ska be honom låta bli tidningarna och lemna näsorna i fred.»
»Du sade något, jag vill närmare tänka på saken.»
Tollin blef bjuden, försummade ingen soaré, försummade snart nog knappast någon dag, och det talades verkligen om en stundande förlofning mellan honom och Aura Kronius, kommerserådets enda arftagerska. Sjelf iakttog han den djupaste tystnad. Men man kunde se på honom, att något vigtigt förestod. När en man sådan som han älskar, gnistrar det i hvarje fiber, i hvarje nerv. Det är något af gudomens klarhet som stiger ned och bryter sig mot diamantgrunden af ett sådant hjerta.
En afton befann sig Aura i en högst orolig sinnesstämning, alltmer öfvergående i verklig ångest, under det hon lyssnade till en skarpare ordvexling, som hördes från onkelns skrifrum. Ändtligen uppslogs dörren, och Tollin trädde ut med blekt ansigte, men högburet hufvud och fasta steg.
»Det är slut,» sade han.
»Jag har hört allt,» sade hon.
»Kroken är den gamla, men lockbetet nytt och för mig det mest frestande, som jorden någonsin kan bjuda,» tillade han med en blick af obeskriflig ömhet på den unga flickan.
»Men?» frågade Aura nästan ljudlöst.
»Jag nappar ej på det ändå,» blef det obevekliga svaret.
Aura stödde ena armbågen mot en pelare, lutade pannan mot handen till samma arm och försjönk i sina tankar.
Källa: Project Runeberg ·