Sida 87
En liten jernvägsscen
»De äro gifta sedan fyra år,» upplyste en annan.
»Fyra år? Den smekmånaden tar då aldrig slut! Men mannen återkommer då från Amerika, der han vistats i flere år?»
»Han kommer från Hamburg, der han varit i två dagar.»
»Bara två dagar! Men hvem är han då? Och hvem är hon?»
»Han är en anspråkslös tjensteman i Hannover. Men hon ... nu kommer det märkvärdigaste ... hon är dotter till en bankir i Frankfurt, en bankir på millioner, herre.»
»Men hvad tänker den bankiren på, som så placerar sina millioner?»
»Det stod hårdt på, må ni tro, men det gick. Mången liqviderar med kyssar, som ni ser ... Kan ni räkna dem?»
Det kunde bestämdt ingen. Det var med dem som med de många telegrafstolparne utmed jernvägarne, när man far med kurirtåg. Det är som såge man en enda, men desto mer uthållande ech långvarig.
»Lefver svärfadern än?» frågades vidare.
»Ja.»
»Godt! Den unge mannen har ännu ej fått millionerna. Måtte han aldrig få dem! Det önskar jag af hela min själ.»
»Hvarför det?»
I detsamma ljöd ångpipan, och tåget satte sig i gång.
Jag fick ej höra svaret på den sista frågan, men gissade lätt dertill: För mycket sol ger solstyng; för mycket guld dödar trefnaden, kärleken och lyckan.
*
Källa: Project Runeberg ·