Sida 91
Historien om en skeppsbotten
svart som bläck, och öfver detta allt var ett flor af rök från den delen af vraket, som ännu höjde sig öfver strömmens fåror.
»Hvad såg du?» frågade jag Olander.
»Mitt ansigte,» svarade denne, »min egen bild så tydlig, som om jag tittat i en spegel.»
»Omöjligt,» förklarade Hellström med skäl, ty det stod icke till att spegla sig i denna vidriga rykande mörja.
»Jo, jo,» försäkrade Olander, »jag såg det tydligt och ... jag ser det än ... se, se! Ser ni då inte? Att ni inte ser!»
Vi tittade ånyo, men någonting som återspeglades sågo vi ej.
»Då borde väl också vi kunna se oss,» anmärkte Hellström; »du yrar, kära Fritz!»
»Och mitt ansigte var som på en död,» fortfor Olander med begge händerna för ansigtet; »det var ett lik jag såg.»
»Och det var du?»
»Ja, ja, så rysligt!»
»Din toker!» utbrast Hellström.
»Låt oss ro hem! För all del sätt mig i land!» bad Fritz.
Vi efterkommo hans önskan; men sedan vi satt honom i land, begåfvo Hellström och jag oss ut på strömmen igen, ilande fram och tillbaka med vår lilla båt, dröjde ute så länge elden varade, och den varade hela dagen.
Det norska skeppets brand var blott en af de många episoderna från denna olycksdag. Den stolte tremastaren, flere än en gång oceanens beherskare, hade slutat sin historia. Men dess botten hade derför icke slutat sin. Inköpt af en kapten Frisk, bogserades den till Skeppsholmen, begagnades flere år som badsump och inbragte sin egare god inkomst. Efter egarens död inköptes samma skeppsbotten af en stenhuggare Dubois, som lät bogsera den till Lidingöbro och derefter använde den till grund för en sommarpaviljong med flere rum, hvilka dels beboddes af honom sjelf, dels uthyrdes till sommarnöje åt andra.
Dubois, som hade sitt stenhuggeri vid Artilleriplan å Ladugårdslandet, var ett original. Ovanligt rå till det yttre, var han dock hjelpsam och gästfri, hade öppet bord för alla som ville besöka honom, såg ofta hos sig de förnämste af kungl. teaterns artister, åt middag precis klockan tolf och
Källa: Project Runeberg ·