Sida 92
Historien om en skeppsbotten
qvällsvard på slaget sex, lemnade derefter hvarje gäst valet mellan en toddy eller en tredjedels butelj punsch, men icke en droppe bestods mera. På slaget nio var kalaset alltid slut, och den som då ej lydde klockan, blef körd på porten. Hans tapto var då: »Dra nu rakt ända in i etc., men välkommen åter i morgon!»
Efter jag kommer att tala om stenhuggaren, så se här äfven några ord om hans broder, också ett original, »träkarlen», såsom han sjelf kallade sig, ty han dref brädhandel och hade sin upplagsplats vid Nybroviken. Han var icke lika rå som brodern och icke heller lika gästfri. Deremot var han sjelf gerna gäst, men i de fattiges boningar, och när han gick dit, hade han med sig både traktering och pengar, blott ängslig för att någon finge veta det. Säkerligen gjorde han sig aldrig skyldig till någon onödig utgift för egen del. En enda gång bevistade han Kungl. teatern, bjuden af en affärsvän. Vid samma tillfälle kom han att för första gången titta in på operakällaren, der han fann sin bror, som der ofta höll till. Stenhuggaren blef icke litet storögd, när han fick se sin bror, »träkarlen». »Hvad ser jag!» ropade han; »har du då ändtligen en gång blifvit förnuftig!» Om detta var förnuftigt, så var det också för sista gången. Stenhuggaren är nu död. Måhända äfven »träkarlen». Men lefver han än, är det bestämdt till fromma för andra. Dylika original borde aldrig dö ut.
Men åter till ämnet för denna berättelse. Sommaren år 1842 besökte jag ofta Lidingön, uppvaktande, bland andra, min vän den s. k. »Lidingökungen», fullt ut lika gästfri som någon annan kung, men bestämdt vida folkvänligare och hjertligare. Under en sådan vandring mötte jag en afton på bron min barndomsbekante, Fritz Olander, då ordinarie tjensteman i ett af rikets kollegier. Jag hade icke sett honom på flere år, men då vexlade vi några ord med hvarandra, hvarvid jag fick veta, att han till sommarnöje hyrt sig ett rum i grannskapet. Sedan mötte jag honom flere gånger och merendels i sällskap med fruntimmer, af hvilka han presenterade ett för mig som sin fästmö.
En annan qväll fann jag honom ensam stående på bron med ansigtet vändt åt sjön. Jag gick till honom. Tankspridd besvarade han mina frågor, och den blick han gaf mig föreföll mig utan glans, utan lif. Men när jag frågade, hur hans fästmö mådde, spratt han till och fick
Källa: Project Runeberg ·