Sida 93
Historien om en skeppsbotten
åtminstone lif i benen, ty han hastade från mig och försvann snart ur min åsyn.
Söndagsmorgonen derpå skulle jag ånyo ut till Lidingön, då jag vid grindstugan, der man erlägger broafgiften, råkade Dubois, stenhuggaren.
»Det är nu sju tunnor tusan, herre!» röt denne emot mig; »jag har i natt fått lik ombord.»
»Ombord?» upprepade jag.
»Ja, ombord på skeppet mitt, kan herrn väl begripa.»
»Hvem är då död?»
»Den der sekter Olander, som bott här öfver sommaren.»
»Det var inte längesedan jag såg honom,» anmärkte jag; »har han då varit sjuk?»
»Visst har han några veckor gått och hanglat och sett ut som han ätit upp nådåren för räfven. Det sägs, att han fått korgen af sin fästmö, men inte sörjer man sig döden på halsen för en tocken der liten sillmjölke.»
»Åhjo men, så bitter kan sillmjölken vara,» tänkte jag och fortsatte min väg. Men kommen ungefär midt på bron, stannade jag tvärt. För mitt minne rann upp den der händelsen på strömmen år 1823, det brinnande norska fartyget och det der skeppsvraket, hvars svarta grumliga vatten återspeglat Fritz Olanders bild, endast för honom synlig. Han dog då på samma ställe, der han nitton år förut såg sig som lik. Var det en händelse, en slump? Eller var det en aning, en blick in i eget öde, en själens blick nog stark att tränga genom framtidens förlåt? Hvem kan säga det?
Men säkert är, att hvarje gång jag går förbi norska skeppsbottnen, der den ännu i dag ligger förtöjd vid strand, en trogen granne till Lidingöbro, tänker jag på den bleka gossen i båten på Norrström.
*
Källa: Project Runeberg ·