Sida 356
»Pardon! Är det icke monsieur Albert?» frågade Ar mand, som kände igen rösten.
Albert, som var mekanisk arbetare samt stor beundrare af Ledru Rollin och Louis Blanc, blef ledamot af provisoriska regeringen efter februarirevolutionen och deporterad efter juniupproret.
»Hvem känner mig under denna himmelska slöja?» frågade rösten.
»Jag, Armand Cambon,» tillkännagaf denne, hvars näsa i detsamma vidrörde en annans.
»Ah, verkligen!... Nu ser jag er ändtligen,» yttrade Albert, tryckande Armands hand.
»Var god och säg mig hvar jag är någonstädes,» bad Armand; »jag har gått vilse och vet ej, om det är andra eller tredje gatan från Seine jag nu är på.»
»Det är den tredje.»
»Således Rue de 1’Université?»
»Ja visst.»
»Och ni är säker på det, monsieur?»
»Måtte väl det, efter min kusk stannat utanför detta hus, som jag nu måste upp uti.»
»Hvilket nummer har detta hus?»
»Åttiotvå.»
»Verkligen?... Då har jag icke gått så vilse som jag trodde . .. Men är det ej i åttiotvå som monsieur Lamartine bor?»
»Jo, det är just honom jag ämnar besöka.»
»Ni hos Lamartine?» frågade Armand, något förundrad.
»Nå, än sedan?»
»Lamartine är en stor författare och en ädel man, men är han icke legitimist?»
»Bahl Lamartine är icke mer legitimist än ni och jag.»
»Men så tros det ändå.»
Före februari 1848 ansågs allmänt Lamartine, hvilkens arbeten och personlighet alltid varit lika högt värderade, tillhöra det legitimistiska partiet, i hvars högqvarter han också bodde, och säkert fanns det ingen som ansåg honom vara republikan.
»Lamartine är född legitimist och måhända uppfostrad att bli ett helgon å la Berryer,» svarade Albert; »men Lamartine är för stort snille och för mycket fransman att offra på absolutismens altare . . . Medborgarkronan är
Källa: Project Runeberg ·
