Sida 357
vackrare än helgonglorian, åtminstone på denna sidan grafven.»
■»Men ...»
»Men ni undrar kanske, hvad jag har att göra hos Lamartine?»
»Hvarför icke?»
»Vi hafva hört, att Lamartine ämnar deltaga i den reformbankett, som oppositionen med Odillon Barrot i spetsen skall tillställa i början af snart instundande år,» upplyste Albert, »och det är för att höra om detta rykte eger grund som monsieur Ledru Rollin skickat mig till honom.»
»Jag gör då orätt i att uppehålla er längre . . . Men det var sannt: ett ord i förtroende, monsieur Albert 1»
»Hvad har ni att säga?»
»Men låt oss hviska.»
»Godtl ... Här är mitt öra . . . lägg dit hela ert hjerta!»
»Det går icke an att skicka mig något mer om nätterna,» hviskade Armand.
»Hvarför ej det?» hviskade Albert.
»Jag fruktar, att man är vår hemlighet på spåren.»
»Morbleu!»
»Eller, rättare sagdt, att man misstänker oss för något hemligt.»
»Hvilket kommer på ett ut... Men hur vet ni...»
»Jag har nu icke tid att förklara mig närmare . . . emellertid är det bäst att vara forsigtig.»
»Utan tvifvel. . . Men hvad bör man göra?»
»Byta om rustkammare.»
»Träffar ni monsieur Ledru Rollin i dag före mig, så var god och säg honom det. Men hur var det, skulle ni icke resa?»
»Jo, i morgon.»
»Och lokalen?»
»Står för min räkning.»
»Och nycklarne?»
»Lemnar jag åt er.»
»Godt! . . . Har ni något vidare att säga mig?»
»Nej.»
»Så farväl då!»
»Er tjenare!... Lycka till, monsieur Albert!»
De begge samtalande togo hvar sitt steg tillbaka och försvunno med detsamma ur hvarandras åsyn.
Källa: Project Runeberg ·
