Sida 359
Armand fortsatte sin väg, följande södra trottoaren till-dess han hunnit närmaste hörn, då han vek af åt venster in på en annan gata. På denna hade han icke tagit många steg föriän han våldsamt stötte mot en annan dimfigur. Men både han och den han stötte emot glömde att bedja hvarandra om förlåtelse.
Den senare var svart från hufvud till fot, och Armand igenkände i honom sin granne.
»God morgonl» helsade ändtligen denne med ett vänligt grin.
Armand besvarade helsningen, men icke alldeles så vänligt.
»Ett hiskligt väder 1» yttrade presten.
»Och likväl ute?» yttrade arbetaren.
»Presten och läkaren äro ute i alla väder, min son.»
»Dock äro de ej de ende, som ni ser,» tillade Armand.
»Jag ser, att icke heller ni bäfvar för dimman,» sade presten.
'Jag försäkrar er, att jag icke bäfvar för något.»
»Det bevisar godt samvete.»
»icke alltid ... det finns nog onda samveten som icke heller bäfva för något.»
> En dylik tro har icke religionen ingifvit er, min son.»
»Icke religionen, men vissa af dess prester.»
»Jaså ... farväl, min son!»
»Farväl, min far!»
Derefter aflägsnade sig Armand, fortsättande sin väg. Men hastigt föll det honom något in, och han stannade, vändande sig orn.
Då tyckte han sig märka, att konturerna af en mörk kropp uppenbarade sig genom den tjocka, men likväl ljusa dimman, och att dessa konturer allt mer närmade sig, utan att Armand kunde höra några steg. Han tog derför sitt parti och gick rakt på skuggan.
Hastigt och med ett rop af öfverraskning stötte han ånyo på sin granne, hvilken syntes ännu mer öfverraskad af detta nya möte.
»Ah, ni följer mina steg, vördade fader!» ropade Armand.
»Ja, jag glömde tacka er för i natt,» förklarade presten.
»Hå! . .. Tack sjelf!»
Sonen af Söder och Nord. I.
24
Källa: Project Runeberg ·
