Sida 360
»Jag förmodar, att ni njutit en ostörd hvila?» yttrade den förre.
»Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst i natt igen,» erkände Armand.
»Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig och blir ändå aldrig sömnig.»
»Aldrig,» svarade Armand; »jag har en beundransvärd förmåga att hålla mig vaken . . . lägg det väl på minnet, i fall ni skulle tvifla på min vaksamhet.»
»Ni är mycket förekommande, min son.»
»Men tål icke, att någon följer mig i hälarne,» svarade Armand.
Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett ömkansfullt löje.
Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och skildes för andra "gången från sin granne. Han stannade ej förrän han kommit framför porten till ett större hus vid samma gata. Han vidrörde en klocksträng, hvarefter porten öppnades.
»Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?» frågade han portvakten, hvilken var honom till mötes i den hög-hvälfda portgången.
»Ja . . . men hvad vill ni för godt?» var den trumpna fråga, hvarmed portvakten besvarade hans.
Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur hos alla förnäma portvakter.»
»Och hon bebor naturligtvis första våningen?» fortfor Armand.
»Ja... Men hvad vill ni? Hvem är ni? Jag känner er inte,» fortfor portvakten.
Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta hus, men då hade han kommit och gått trädgårdsvägen samt följaktligen icke haft tillfälle att göra portvaktens bekantskap.
»Hvad är det egentligen fråga om?» envisades husets nitiske tjenare.
»Ingenting, min vän,» svarade Armand lakoniskt och hastade uppför den breda ljusa trappan, som ledde till första våningen.
Portvakten, särskildt förargad öfver att kallas »min vän» af en varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, men stannade midt i trappan, när han såg
Källa: Project Runeberg ·
