Sida 363
efter Armand, som nu befann sig i samma rum der han förut en gång varit.
Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften liggande på den lilla soffan, innehade samma retande ställning som vid förra tillfället. Förmodligen hade detta sätt att presentera sig, när hon gaf företräde, blifvit en vana hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock lugn, ty vid detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller själens ögon.
»Ni har önskat tala med mig,» började markisinnan, utan att likväl denna gång bedja sin gäst sitta.
»Ja, madame!»
»Hvad önskar ni?»
»Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till Algeriet.»
»Om jag säger er, att jag gjort det för att skilja honom från en trakt, som naturligtvis alltid måste påminna honom om den stora förlust han lidit, så tror ni mig säkert icke,» yttrade markisinnan, lekande med en hårlock, som ringlat ned på hennes barm.
»Nej, madame,» svarade Armand kallt och utan att beundra afbrottet mellan den korpsvarta locken och det snöhvita hyende, hvarpå den fallit.
»Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria mig från ett odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, så tror ni mig kanske.»
»Visserligen . . . men, å propos sättet, hvad betydde den skrifvelse jag sist hade den äran mottaga från er?»
»Den betydde hvad jag då tänkte.»
iOch sedan?»
»Tänkte jag annorlunda... Vi fruntimmer äro kända för vår ombytlighet.»
»Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter hans egen önskan och på min tillrådan man skickade honom till Alger? ... Ni hör att jag noga känner till allt. . . jag har också i dag tidigt på morgonen besökt det ställe, der Simon arresterades.»
»Jaså, man har sagt det?»
»Ja, och jag tror mig äfven ana den rätta orsaken.»
»Så mycket bättre.»
Källa: Project Runeberg ·
