Sida 369
»Det var fasligt hvad man hade brådtom att underrätta er derom,» yttrade baronen.
»Nå, hvad är nu att göra?» frågade markisinnan, högst orolig.
»Var lugn, madame 1. . . Innan aftonen har han upphört att vara farlig.»
»Innan aftonen?» upprepade markisinnan, utan att synas lugnare.
»Innan middagen ville jag säga,» rättade baronen; »ja, inom en timme . . . Men hvad ville han hos er?»
»Inom en timme, sade ni?»
»Inom mindre än en timme,» svarade baronen, tummande sina vackra svarta mustascher.
Markisinnan syntes lugnare och log ånyo.
Tjuuuförsta KAPITLET.
Vidare om dimfigurer.
Armand följde betjenten, som med vördnadsfull beställ-samhet uppslog dörrarna för den förmente prinsen.
Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand vore vida mer än han ville synas vara, deraf att han så kallt besvarat markisinnans artiga afskedshelsning, hvilket säkerligen ingen annan än en mycket hög person skulle våga.
Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens vördnadsbetygelser, ty han grubblade på den historia markisinnan nyss berättat honom. Han hade ingen anledning anse kammarjungfruns bjerta bättre än herskarinnans. Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras verk.
Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när hon afgaf bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man skulle kunna draga den slutsatsen, att en annan makt än kärleken till sanningen vid detta tillfälle beherskade henne;
Källa: Project Runeberg ·
