Sida 371
Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå, att han genomskådat masken, för den händelse denne skulle vilja sträcka .anonymiteten ända derhän att gå utan att ge drickspengar.
»Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att drifva gyckel med migl» ropade Armand förargad, ty han trodde verkligen betjenten om en sådan djerfhet.
»Bevare mig Gud för det!» ropade denne, tagande förskräckt ett steg tillbaka.
»Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var för slag?» fortfor Armand.
»Herre min Gud, jag trodde att betjenten, som väntar er utanför porten, bar er kappa.»
»Betjenten!... Hvilkens betjent?»
»Er naturligtvis... Jag tyckte till och med, att det var två.»
»Två?... Ni säger, att det var två betjenter som väntade på mig?»
»På hvem skulle de annars vänta?»
»När såg ni dem?» frågade Armand, som nu började bli uppmärksam.,
»Jag var för en stund sedan nere i porten och öppnade den.»
»Och då såg ni?»
»Två personer, som stodo utanför och som jag ej kände.»
»Och de sade, att de voro mina betjenter?»
»Nej, och icke heller hann jag fråga dem, ty de drogo sig hastigt tillbaka.. . Men jag tog för gifvet att. ..»
;De drogo sig tillbaka, säger ni?»
»Ja, monsieur.»
»Och hastigt?»
»Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte se dem mera . . . Monsieur finner således att...»
»Men har icke den herrn som nyss kom, betjenter?»
»Baronen?... Visst har han det.. . men inte var det hans, för dem känner jag nog.»
Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan, och tittade derigenom, men han såg ingenting annat än den tjocka, ogenomträngliga dimman.
»Bonjour, monsieur!» sade han efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf och gick derefter utför trapporna.
Källa: Project Runeberg ·
