Sida 377
Som vi höra, misströstade icke portvakterskan att hennes käre man skulle hitta skatten, men hon fruktade blott, att dess rätte egare skulle återfå den.
Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands ögon följde icke den på gatan trefvande portvaktens rörelser. Deremot följde han med mycken uppmärksamhet rörelserna af tvänne skuggor, som från olika håll närmade sig skattsökaren.
Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas ansigten, som helt och hållet höljdes af dimman. Men det märkte han, att samma skuggor, när de kommit så nära portvakten att de nästan vidrörde honom, vida hastigare drogo sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno.
Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår hjelte, ty han vände sitt ansigte från fönstret, och denna vändning tillskyndade honom ett hjertligare leende från portvakterskans läppar.
Efter en stund återkom portvakten med ett bedröfvadt ansigte.
Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika bedröfvad som han. Denna gång var det likväl ingen förställning, ty förtrytelsen förenade sig med bedröfvelsen.
»Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som fiskat upp det,» utbrast portvakterskan.
»©ch jag, som alldeles förstört mina pantalonger!» knarrade portvakten med en ömklig blick på vår hjelte, viljande dermed låta förstå, att fall gifvas då hittelön kan komma i fråga, äfven om ingenting hittas.
»Mina vänner,» sade Armand, »låtom oss icke längre tänka på det der lapprit!»
»Lapprit?» upprepade portvakten; »ett par splitter nya pantalonger!... O, min Gud!»
»Monseigneur tycker nog, att det är ett lappri, han,» inföll portvakterskan; »men gubben min var så glad öfver sina pantalonger, ty han hade fått dem af mig på sin femtionde födelsedag ... När var det den firades nu?. .. Jo, för fjorton da’r se’n. .. Herre min Gud, hvad tiden går fort!»
Portvaktens hela kostym såg snarare ut att ha varit en gåfva på det lyckliga parets bröllopsdag.
Källa: Project Runeberg ·
