Sida 379
menera på golfvet; men hans blick på portvaktens väggur sade honom, att han icke hade lång tid att promenera på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och ganska aflägsen trakt af staden.
»Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?» frågade han sin värd.
»Någon vagn?»
»Som höll i grannskapet af detta hus?»
»Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn, monseigneur?»
»Ah, den skulle ju vänta mig på rue de 1’Université,» erinrade sig Armand.
»Hvarför just der?»
»Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.»
»Ni vet då, att man också kommer ut den vägen?»
»Skulle jag icke veta det, jag, som gått den så många gånger?» yttrade Armand med ett leende, som, om möjligt, ökade portvaktarfolkets goda tanke om hans person; »jag förmodar, att ni har nyckeln till den lilla porten.»
»Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig,» svarade portvakten; »befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?»
»Hur tycker ni att det skulle gå an?. . . Och för öfrigt behöfs det icke, efter jag alltid bär en sådan hos mig.»
»Och som passar till låset?»
»Naturligtvis ... det enda jag får be er om är, att ni följer mig genom trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon af dammarne.»
»Jag vill ledsaga er, monseigneur . . . hvad jag skattar mig lycklig att kunna vara er till tjenst!»
»Så skynda er då!» uppmanade Armand och gick uti farstun.
»Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or,» hviskade portvakterskan i sin mans öra.
»Var du lugn, min gumma 1» hviskade mannen tillbaka och satte sig i rörelse.
Vägledd af den erfarne portvakten, kom vår hjelte lyckligt öfver de små broarne och genom häckarne.
»Här ha vi nu ändtligen den lilla porten,» upplyste vägvisaren. »Och ni är säker på, att ni har er vagn utanför?»
»Visst är jag det.»
Källa: Project Runeberg ·
