Sida 381
befalde monseigneur, tryckande ned portvakten mot marken.
»Det skall vara för er skull,» pustade portvakten, i det han, liggande fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.
Också kom Armand denna gång utan ringaste svårighet upp på muren.
»Nu har jag förstört rocken också,» underrättade portvakten, i det han återtog sin tvåfotade ställning.
»Då blir den lika med pantalongerna,» tröstade Armand.
»Det der skulle jag icke hafva gjort för någon annan, om man också bjudit mig tjugu louisd’orer,» försäkrade portvakten, som tog till så att han kunde låta pruta med sig, i fall han emot förmodan skulle behöfva det.
»Hör på, monsieur,» sade Armand, »om ni nu genast går upp till markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren, så ger hon er på ögonblicket mer drickspengar, än ni förut fått på hela året. .. Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru I»
Derefter försvann Armand, lemnande portvakten allena.
»Stum som en marmorbild», som det heter om Bartholo i Rossinis opera, stod portvakten med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började ifrågavarande menniska så småningom återhemta sig och med detsamma införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst icke vore att förakta.
Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära portgång.
Men porten var öppen, och en stor täckvagn höll utanför. Portvakten igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den slutsatsen, att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen.
När han kom in i'salen, såg han, att han verkligen kommit i grefvens tid.
Källa: Project Runeberg ·
