Sida 383
»Ja, det var just ni som sade att det var en mon-seigneur,» inföll portvakten, vändande sig till betjenten; »ni sade det åt min hustru der nere i portgången . . . Hvar hittade ni det der cigarrfodralet med silfverstommen och guldstiften?»
»Tig!» befalde markisinnan sin outtröttlige portvakt; »tala ni, Gaudin! Hvad betyder allt det här? Hvem menar han med monseigneur?»
»Jag tror nästan, att han menar den der unge mannen,-som nyss gick härifrån,» svarade betjenten.
»Hvad för slagl . . . Den unge arbetaren!... Ar det honom ni kallar för monseigneur?» frågade markisinnan skrattande.
»Den der rödrutiga blusen kallar ni för monseigneur?» tillade baronen, likaledes skrattande.
»Arbetaren . . . blusen,» stammade portvakten med en förändring i fysionomien som är omöjlig att beskrifva; »det var då båra en simpel arbetare ... o, min Gudl. . . Bara en simpel arbetare!»
Det på en gång ömkliga och löjliga kunde icke hafva en trognare representant än portvakten vid detta tillfälle. Också hvart han vände sig, såg han endast leende ansigten, nien intet hopp om drickspengar.
»Och jag som följde honom genom trädgården, jag som lät honom klifva på min rygg!» klagade portvakten nästan gråtande.
Denise fortfor att le, och betjenten skrattade så att han måste hålla sig för magen. Men både markisinnan och baronen blefvo i en hast allvarsamma.
»Trädgården!» upprepade markisinnan; »hvad ville han i trädgården?»
»Han föregaf alt han hade sin vagn utanför trädgårdsporten, den uslingen!... Han sade, att han hade nyckeln till porten och att han gått denna väg många gånger förut, den bofven!»
Markisinnan blef gulgrön i ansigtet.
»Ni följde honom genom trädgården, sade ni,» yttrade baronen med djupa rynkor i pannan.
»Ja, jag var en åsna,» erkände portvakten; »och när vi kommo till porten, hvilken var läst, tvang han mig att
Källa: Project Runeberg ·
