Sida 389
Saint-Honoré, följde denna gata och befann sig snart på Madeleineplatsen.
Denna plats var i det närmaste fri från dimman, och decembersolens klara, om ej just så varma strålar föllo på den vackra Madeleinekyrkan, till sitt yttre en trogen afbild af de tempel, som i en forntid prydde Hellas’ minnesrika jord.
Vår hjelte styrde sina steg mot denna kyrka.
»Monsieur Armandl» hördes en röst bakom honom.
Armand vände sig om och mötte för andra gången denna dag monsieur Albert.
»Det var bra att jag träffade er,» återtog denne; »jag gick just och tänkte på er.»
»Hvarmed kan jag vara till tjenst?» frågade Armand tankspridd.
»Min Gud, hvad ni är blek!» ropade Albert; »mår ni illa?»
»Jag fryser något. .. Den obehagliga dimman ...»
Det var vigt att skylla på dimman.
»Men jag tycker att det är ganska klart och vackert nu,» anmärkte Albert ganska riktigt.
Albert såg icke den täta och kylande dimma, som hvilade öfver Armands själ.
»Hvad önskar ni, monsieur Albert?» frågade den senare.
»Jag har nyss skilts ifrån Ledru Rollin, för hvilken jag berättat hvad ni sade mig i morse.»
»Och han?»
»Blef naturligtvis lika orolig som jag. . . Men ni kom icke att säga mig, hvem det är som spionerar på oss.»
»Jag fruktar för den der presten som bor i mitt grannskap, den der så kallade broder Bredöt.»
»Den der som ni förut en gång talat om?»
»Densamme.»
»Nå?»
»Den karlen förefaller mig misstänkt i mer än ett hänseende. . . Undrar just, om han är hvad han synes vara.»
»Ni tviflar på att han är prest?. . . Men efter hvad jag vill minnas, har ni beskrifvit honom som en figur med vidrigt ansigte och lömsk uppsyn.»
»Beskrifningen är trogen, det kan jag försäkra er.»
Källa: Project Runeberg ·
