Sida 403
Sedan ringarna vexlaW, ungefär som hos oss, samt Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ytterligare blifvit nedkallad öfver de nygifta, aflägsnar sig kyrkoherden, hvarefter tvänne andra prester träda inför högaltaret, och nu börjas den äkta katolska ceremonien, bestående af pinglingar på klockor, korstecken, svängningar med rökelsekar, altarkyssningar, bugningar och nigningar, vid hvilken härlighet ett protestantiskt öga har svårt att vänja sig.
Deremot behöfver icke örat vänja sig vid sången, den härliga sången från de tvänne körerna, som svara hvarandra.
Sången är, som vi alla känna, den katolska kyrkans starka sida, och den hänrycker samma själ som kanske nyss förut med vämjelse vändt sig från den presterliga panto-minen.
När monsieur Levasseur uppstämmer sitt:
» Adoremus in æternura sanctissimum sacramentum,»
tror man sig höra ljudet af en basbasun, fyllande med oförminskad styrka den mest aflägsna vrå af det stora templet.
Men när monsieur Lablache svarar med sitt:
»Laudate Dominum, omnes gentes!
Laudate cum, omnes populi!»
då är det åskan som mullrar öfver våra hufvud, och det är som om marmorgrupperna rörde sig på sina piedestaler. Närmande sig under många nigningar de nygifta, framräcker presten mot dem den förgylda silfverpatenen, hvilken de kyssa och derigenom besegla oupplösligheten af sitt förbund.
Derunder sjunger chören:
»Gloria Patri,
Gloria Filio,
Gloria Spiritui sancto!
Amen.»
Det är slut på högtidligheten.
De nygifta framför högaltaret lemna sina bönstolar.
De nygifta framför det andra mindre altaret knäböja ännu på sina, ehuru kyrkan, hvad dem beträffar, en god stund förut uppfylt allan rättfärdighet.
Källa: Project Runeberg ·
