Sida 86
III. Den personliga regeringens fulländning (1543—1560)
i förläning, hans verksamhet synes hafva blifvit mera fast förlagd till denna trakt, där hans ställning väl i viss mån liknade Gustaf Olssons i Västergötland. Resor till konungen och uppdrag i andra landsdelar förekomma sedermera ej så ofta som förr.
Sten Erikssons tjänstgöring är typisk för de former och den omfattning, hvari de mest framstående rådsherrarne användes inom riksstyrelsen. För Per Brahe, som vid denna tid likaledes steg högt i konungens ynnest, gestaltade sig de administrativa funktionerna i allt väsentligt på samma sätt. Äfven han kallades till hofvet eller fick uppdrag att utföra i landskapen, stod i senare fallet i korrespondens med konungen och insattes särskildt ofta såsom ett slags styresman i Stockholm under dennes frånvaro. Som hans gods Rydboholm och Lindholmen lågo helt nära Stockholm, var han i regel närmare till hands än den i Götaland bofaste Sten Eriksson och kom därföre småningom att anlitas om möjligt än mera än denne. Isynnerhet blef detta förhållandet på 1550-talet, sedan Sten Eriksson erhållit Jönköpings län. Per Brahe togs nu oupphörligt i anspråk, framför allt som ståthållare i Stockholm. När konungen på sommaren 1555 afreste till Finland för att leda kriget mot Ryssland, uppdrog han åt Per Brahe att öfvervaka krigsrustningarna i Upland och för öfrigt hafva tillsyn öfver detta landskap.
Bland de öfriga rådsherrarne är det egentligen endast två, som i någon mån kunna jämföras med Sten Eriksson och Per Brahe i betydenhet: Gustaf Olsson och Norman. Den förre ägnade i öfvervägande grad sin verksamhet åt sitt ståthållarskap Västergötland och kommer därföre i detta sammanhang mindre i betraktande, men äfven han fick ofta muntligen eller skriftligen
Källa: Project Runeberg ·