Sida 93
III. Den personliga regeringens fulländning (1543—1560)
målet ämbetsförseelser af en fogde, uppträdde vanligen en eller flera kungliga tjänstemän såsom åklagare.
Till sin karakter var borgrätten således egentligen en specialdomstol för hofstaten och andra konungens tjänare af närsläktad ställning. För den kungliga jurisdiktionens allmänna karakter har den betydelse därigenom, att för borgrätten en viss regelmässighet i sammansättning och verksamhetsformer stadgade sig, hvartill längre fram en utveckling på vidsträcktare basis kunde anknytas.
*
Då tillfälliga anordningar spelade en så betydande roll bland centralregeringens hjälpmedel, var det naturligt, att härvid ofta lokala tjänstemän skulle anlitas, att alltså lokala förvaltningsorgan faktiskt skulle komma att tillfälligtvis deltaga i den centrala förvaltningen. Exempel på detta förhållande erbjuda i allmänhet de rådsherrar och framstående frälsemän, som erhöllo dylika uppdrag; de flesta af dessa fungerade också såsom kungliga tjänstemän i landsorten, slottsbefälhafvare, ståthållare o. s. v. Särskild uppmärksamhet förtjänar emellertid den omfattande verksamhet af denna art, som slottsbefälhafvarne i Stockholm fingo sig ålagd.
Befälhafvaren på rikets förnämsta slott måste alltid få en mängd olika angelägenheter att sköta inom sitt höfdingadöme. Det låg då mycket nära till hands att åt honom uppdraga äfven ärenden, som lokalt visserligen icke direkt föllo inom hans förvaltningsområde, men reellt sett voro af samma art som dem han var van att sköta. Härtill kom, att den man, som under 1540-talet innehade slottsfogdens post, Botvid Larsson, personligen åtnjöt konungens förtroende i sällsynt mått. Han var frälseman, hade, att döma af benämningen Botvid Skrifvare, först gjort skrifvartjänst, sedan varit fogde i Värmland och i början af 1540-talet blifvit befordrad till den viktiga befattningen i
Källa: Project Runeberg ·