Sida 97
III. Den personliga regeringens fulländning (1543—1560)
denne på sommaren samma år begaf sig till Finland, fick Erik stanna i Sverige för att leda krigsrustningarna därstädes.
Efter sin återkomst till Sverige på hösten 1556 kände sig konungen mer än förr i behof af sönernas hjälp. I ett par karakteristiska skrifvelser af nov. 1556 lade han Erik på hjärtat att bistå sin gamle fader i de regeringsbekymmer, som denne ej längre kunde ensam bära, framför allt att taga del i uppsikten öfver fogdar och tjänstemän och för detta ändamål samt för att lära känna de olika landsdelarnas förhållanden draga omkring i landet i konungens stad och ställe.
Erik synes icke hafva efterkommit denna uppmaning. Han var till sin natur ej lämpad att blifva ett underordnadt verktyg för konung Gustafs patriarkaliska regering. För öfrigt erhöll han i slutet af år 1557 en mera själfständig verksamhetskrets i den åt honom öfverlämnade förläningen Kalmar och Kronobergs län. Redan förut hade Johan i sitt finska hertigdöme mottagit en sådan. Under de sista åren hade konungen i regel endast den tredje sonen, Magnus, vid sin sida, och denne var ännu helt ung samt kunde redan af denna anledning ej taga någon mera betydande del i regeringsbestyren.
Konung Gustafs försök att taga sina söner till bistånd i riksstyrelsen äro äfven de i sin mån betecknande för dennas personliga karakter. Då personliga och tillfälliga uppdrag spelade en så viktig roll bland regeringens hjälpmedel, föll det af sig själft, att konungen med sådana vände sig till dem, som personligen stodo honom närmast, sina söner, så snart dessa
Källa: Project Runeberg ·