Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden

riksrådsvärdighet i egentlig mening. Så är fallet med ett rådslag, dat. 11 maj 1564, bland hvars upphofsmän äfven nämnes amiralen Jakob Bagge, som icke var riksråd, med ett annat af 11 sept. 1564, som afgifvits af nio personer, af hvilka endast fyra torde hafva haft riksrådsvärdighet, med ett tredje af 8 juli 1565. Att riksråden fingo samarbeta med andra betrodde män i konungens ärenden, är i och för sig ej något anmärkningsvärdt, men skriftliga rådslag hade dock hittills endast riksråden ensamma afgifvit. Det är tänkbart, att användningen af termen rådslag såväl som af epitetet rådsförvanter i dylika fall egentligen beror på kanslitjänstemännen och icke egentligen är fullt officiell, men i hvarje fall bevisar den, att åtskillnaden mellan de egentliga riksråden och konungens öfriga medhjälpare och rådgifvare ej fattades så skarpt som förut.

Ej heller under Eriks senare år kommo sålunda de organisatoriska idéerna utöfver teoretiseringens stadium. Det personliga konungadömet arbetade väsentligen i samma former som förut.

Huru fullständigt hvarje fast organisation af den högre centralregeringen allt jämt saknades, visade sig klart vid krisen år 1567, då konungens själstillstånd gjorde det omöjligt för honom att personligen utöfva regeringen. Det fanns inga höga centralämbeten, ingen permanent rådskonselj, som kunde hålla förvaltningsmaskineriet i gång. Några riksråd synas hafva infunnit