Sida 200
II. Kansliet
Därmed hade äfven det nya, lägre kanslersämbetet utvecklats till en öfvervägande titulär hedersvärdighet. Att under 1580-talet titeln hofkansler började förekomma omväxlande med den äldre, vicekansler eller underkansler, harmonierade således illa med det faktiska förhållandet, så vida den nya titeln var afsedd att antyda innehafvarens tjänstgöring vid hofvet. I denna betydelse hafva vi funnit termen i Kalmarstadgarnas bestämmelse, att Sigismund alltid skulle hafva en hofkansler (aulæ cancellarium) hos sig i Polen.
Då efter Johans död och Sigismunds ankomst till Sverige hertig Karl och rådet i sin första framställning till konungen fordrade en sådan myndighet för kanslern, som förutsatte dennes stadigvarande tjänstgöring, yrkade de således på en afgjord förändring i den bestående ordningen. De förutsatte också, såsom yrkandets formulering visar, att endast en kansler skulle finnas; man tänkte sig säkerligen, att Nils Gyllenstjerna hädanefter skulle få nöja sig med drotsvärdigheten, Erik Sparre befordras till rikskansler och den lägre kanslersposten försvinna. Sigismund anmärkte i sitt svar, att det hittills icke varit vanligt, att kanslern alltid varit tillstädes, och syntes ej heller vara angelägen om att så för framtiden skulle blifva förhållandet. Men tanken återkom under förhandlingarna om regeringsordningen upprepade gånger, ej fullt tydligt i hertig Karls förslag, som hufvudsakligen betonade kanslerns uppgift att vårda rikets handlingar, mera otvetydigt i rådets. Det första af rådsförslagen ålägger kanslern i främsta rummet att leda själfva expeditionen, ehuru stor vikt äfven tillmätes arkivvården, och i det andra hette det, att han skulle öfverse alla utgående skrifvelser. I den senare ordningen för rikets ämbeten voro båda förslagens bestämmelser i denna punkt sammanförda. Men konungen tog i sina projekt ingen hänsyn härtill, och när han till slut vid sin afresa bekräftade Gyllenstjernas värdighet af rikskansler men på samma gång lät
Källa: Project Runeberg ·