Sida 201
II. Kansliet
Erik Sparre behålla sin lägre kanslerstitel, så lämnade han faktiskt ämbetet i samma tillstånd som förut.
Medan under Erik XIV:s tid kanslern hade så föga tillfälle att fungera som kanslichef, synes detta värf i stället hafva kommit att faktiskt fyllas af en till rangen lägre kanslitjänsteman, Göran Persson. I förslaget till kansliordning var denne uppförd närmast efter kanslern såsom procurator et negotiorum secretarius med en utförlig instruktion. Han skulle uppsätta alla viktiga handlingar angående förhållandet mellan konungen och dennes bröder, vara åklagare i mål å konungens vägnar, föra register öfver alla utgifna förläningar, vaka öfver att förläningsmännen uppfyllde sina skyldigheter samt tillse, att de i fall af försumlighet blefve straffade, och slutligen synes det också hafva varit meningen att gifva honom befattning med beställningsbref, obligationer och reversal, men dessa punkter i instruktionen äro icke fullbordade. Här voro sålunda med Göran Perssons egentliga kansligöromål äfven de öfriga förtroendeuppdrag sammanförda, som han på grund af sin personliga ställning till konungen innehade. Mångsidigheten i hans uppgifter framträdde också i den dubbla titeln, hvars förra del, procurator, ju betecknade hans åklagareställning vid kungliga nämnden, medan endast den senare, negotiorum secretarius, hade afseende på hans plats i kansliet. Tillägget »negotiorum» till secretarius skulle förmodligen innebära en utmärkelse framför de öfriga sekreterarne såsom betecknande, att denne sekreterare framför de öfriga hade förtroendet att handlägga K. M:ts viktiga »negotia».
Titeln negotiorum secretarius är egendomlig för kansliordningen. I den stora instruktionen för kanslern nämnes endast den »som är procurator» såsom den främste bland sekreterarne,
Källa: Project Runeberg ·