Sida 219
II. Kansliet
Att handlingarnas koncipering i första rummet tillkom sekreterarne, uttalas nu bestämdt i instruktionerna från Eriks tid. De simpla skrifvarne böra således hufvudsakligen hafva varit använda till renskrifning och andra grofsysslor inom kanslitjänsten.
Instruktionen för kanslern innehöll en bestämmelse, att inga viktigare skrifvelser finge utfärdas från kansliet utan att hafva underställts konungens slutliga godkännande. Däremot skulle missiv i ringare ärenden kunna utgå, utan att konungen granskat dem, men i så fall borde de i stället revideras af kanslern. Föreskriften återger troligen så till vida gällande praxis, som konungen väl ej torde hafva vårdat sig om att genomgå den stora massan af obetydliga handlingar, utan låtit dem utgå på vederbörande tjänstemäns ansvar.
Säkert är, att endast en del af de kungliga brefven äro af konungen själf undertecknade. Hans underskrift var alltså icke ovillkorligen behöflig, för att en i hans namn affattad skrifvelse skulle blifva giltig. Detta kunde också vinnas enbart genom sigilleringen. Var det ett öppet bref, en kungörelse af ett eller annat slag — hit höra också alla slags fullmakter och förläningsbref —, sattes sigillet under själfva texten efter dateringen. Lyckta (slutna) bref eller missiver, vanliga skrifvelser till viss adressat, blefvo, såsom förstnämnda term antyder, slutna, förseglade genom själfva sigillet.
Sigilleringen var sålunda en akt af stor betydelse, och det är förvånande, att ännu på denna tid så föga gjordes i Sverige för att förekomma missbruk af det kungliga sigillet. Eriks instruktioner ägna ingen uppmärksamhet åt denna sak. Johans hofordningsförslag däremot gör, såsom ofvan påpekats, öfverste sekreteraren i viss mån ansvarig för sigillet, men då något öfverstesekreterareämbete aldrig kom till stånd, kunde denna
Källa: Project Runeberg ·