Sida 220
II. Kansliet
bestämmelse ej förverkligas. Först vid Sigismunds tronbestigning visar sig en klarare uppfattning om betydelsen af sigillets användning i hertigens och rådets försök att göra kanslern till dess förvaltare. Sigismund ville, naturligt nog, icke afstå från sin kungliga rätt att själf råda däröfver, men lofvade att låta kanslern jämte de äldsta sekreterarne handhafva det, så ofta denne var tillstädes.
När konungen ej själf underskref brefven, kunde han uppdraga åt andra att göra det å hans vägnar. Sådant hade förekommit redan under konung Gustafs tid; särskildt finnes, såsom nämndt, en hel mängd kungliga kvittobref från hans sista år, som äro underskrifna »Magnus, ex mandato regiæ majestatis proprio» eller »Magnus, ad mandatum domini regis». Efter Eriks tronbestigning blef det ganska vanligt, att kungliga skrifvelser på detta sätt »ex mandato (ad mandatum) regiæ majestatis» undertecknades af en eller annan bland hans omgifning, ofta af två eller flere personer. Mest är det kanslitjänstemäns namn, som man sålunda finner under brefven, men ej sällan äfven andras. Uppdraget kunde tydligen lämnas åt hvem som helst. Samma praxis fortgick äfven under Johans regering.
Syftet med dessa namnunderskrifter torde väl väsentligen hafva varit att bevara underrättelse om hvem som var ansvarig för ett i konungens namn utfärdadt bref, när denne ej hade tillfälle att själf genomse och granska det. Detta syfte framträder ännu tydligare i en kategori af dylika underskrifter, som i viss
Källa: Project Runeberg ·