Sida 221
II. Kansliet
mån skiljer sig från de öfriga: anteckningar om den kanslitjänsteman, som framburit ett bref för konungen (och på hans befallning expedierat det). Här står vederbörande ej egentligen såsom undertecknare, utan såsom koncipist och expedierande, ehuruväl ansvaret i grunden synes blifva af ungefär samma art. Det är under Johans senare år som dylika anteckningar anträffas.
Slutligen finnas också exempel på att kungliga bref påtecknats endast och allenast med kanslitjänstemännens namn. Till sin natur är denna påskrift tvifvelsutan af alldeles samma art som den i sistföregående fall förekommande, ehuru själfva den namnet beledsagande frasen bortfallit, förmodligen af rena bekvämlighetsskäl. Här har man emellertid det sista utvecklingsstadiet på detta område, ett slags utbildad kontrasignation i samma former som den nutida. Dess åtskillnad från den sistnämnda ligger naturligtvis i arten af det ansvar, som den konstituerar, ett ansvar endast inför konungen och endast afseende den expedierade handlingens öfverensstämmelse med dennes föreskrifter.
Den viktiga grundsatsen hade innan periodens slut nått sådan stadga, att den vid förhandlingarna om regeringsordningen år 1594 formulerades såsom regel. Sigismund inryckte i sin regeringsordning af juli 1594 en föreskrift, att alla bref, som utfärdades af den tillförordnade regeringen, skulle underskrifvas utom af denna äfven af kanslern eller i dennes frånvaro af konungens och rikets sekreterare. Ordningen för rikets ämbeten utvecklade regeln därhän, att vederbörande sekreterare, som handlagt ett ärende, alltid skulle underteckna och dessutom kanslern,
Källa: Project Runeberg ·