Sida 247
III. Kammaren
Då den planerade regeringskonseljen ej kom till stånd, synes äfven tanken på att indraga konungens utländska bankirer i den löpande förvaltningen hafva uppgifvits. Någon administrativ ställning erhöllo dessa således aldrig.
Af ämbetsskrifvarne förekommo ungefär samma kategorier som under konung Gustafs tid. Under denna rubrik hänfördes numera i längderna icke blott myntskrifvare, utan mycket ofta äfven räntmästare. Det var en naturlig konsekvens däraf, att räntmästarne principiellt sedt inom förvaltningen intogo en ställning, fullkomligt analog med ifrågavarande skrifvares. De förra så väl som de senare voro organ för in- och utbetalning af rikets medel, ehuru med olika specialuppgifter.
*
I stort sedt framträda inom kammarförvaltningen under denna period ungefär samma företeelser som inom kansliet. Uppslag till en utveckling mot ämbetsmässig organisation gaf Erik XIV äfven här, då han planerade ett nytt chefsämbete för kammaren och återupprättade det gamla, kammarrådsämbetet, definitivt upptog räntmästaretiteln för räntekammaren såsom skild från räknekammarens kamrerarevärdighet samt skärpte skillnaden mellan denna sistnämnda och kammarskrifvarnes lägre grad. Men äfven här upprepar det sig, att uppslagen hvarken af honom själf bragtes i full verkställighet eller af hans efterträdare fullföljdes. »Kammaren» hade ur organisatorisk synpunkt sedt vid 1590-talets ingång icke hunnit mycket längre än vid 1550-talets slut och kan näppeligen mera än då betraktas såsom ett ämbetsverk i egentlig mening.
*
Källa: Project Runeberg ·