Geografiska skildringar för skolan och hemmet. Del 4. Amerika

maste vända om; en senare af Cortez utsänd expedition nådde däremot verkligen toppen. Indianska sägner omgåfvo Popoeatepetl med hemlighetsfulla fasor; berget betraktades som en gud, och dess granne, vulkanen Iztaccihuatl, ansågs som gudens gemål, hvilket också antydes i namnet, som lär betyda »den hvita frun».

I samma bergskedja, som krönes af de två nyssnämnda bergen, ligger en tredje mycket lägre, blott 1,300 m hög vulkan, Jorullo, som genom Humboldts beskrifning blifvit ett af jordens mest berömda eldsprutande berg. Jorullo uppstod först år 1759 midt bland odlade fält, under hvilka man i flera månader hört rullande tordön. Jorullo, säger traditionen, hvilken låter som en legend, framkom på en enda natt, natten mellan den 28 och 29 september; den föregående dagen såg man ett slättland, där sockerrör och indigoplan-tor vaggade för vinden; nästa morgon stodo på samma fläck sex höga vulkankäglor, som väckte en mållös förfäran hos de till de kringliggande bergen flyktande bönderna, Berättelsen om Jorullos sa plötsliga tillkomst stämmer icke med den moderna uppfattningen af vulkanernas bildning; men indianerna ha dock ännu barnsligare saker att berätta därom. De tro nämligen, att Jorullo har uppstått som ett slags straff från himlen: det var några kapucinermunkar, som på sin vandring kommo till en hacienda (herregård) och bådo om härberge; men ägaren tog icke emot dem och behandlade dem vanvördigt; då munkarne gingo sin väg, bådo de, att lågorna måtte förstöra den fruktbara slätten; och det skedde.

Jorullo består af sex käglor, som höja sig öfver en gemensam, svagt stigande yta, samt är tätt öfversållad med låga kägelformiga askhögar, från hvilka förr strålar af varmt vatten uppkastades, medan de nu nästan alla äro i hvila. De sex hufvudkratrarna hvila sedan år 1860 eller hafva blott mycket lätta utbrott, pa sin höjd uppstiga svaga, knappast synliga ångor. I motsats härtill sjuder vulkanen Colima, som ligger längre åt väster, oafbrutet och har på senaste tiden, exempelvis 1872, 73 och 85, haft verkliga utbrott, vid hvilka dess sidokratrar, »Colimas söner», hafva utgjutit lava. Äfven från Ceboruco ännu närmare Stilla hafvet uppstiga oupphörligt vattenånga och gasarter allt sedan dess väldiga utbrott år 1870.