Sida 182
träd, såsom palmer och mangaver. Åt öster forde öfvei den lilla förbiflytande bäcken en väg till båthamnen, åt nordost genom högt sapé-gräs — det material, hvarmed husen täcktes — en bred stig till den nedanför belägna forsen, åt söder en stig till mandiok-odlingen. Öfverallt trängde den höga skogen tätt intill den bebyggda och odlade gläntan.
Samhället räknade 9 män, 7 kvinnor och 5 barn. Männens namn lärde jag snart känna; men kvinnornas kunde jag ej få veta: »Jag är en kvinna», var alltid deras enda svar på min förfrågan. De båda första dagarne iakttog jag en blygsam tillbakadragenhet för att icke oroa dem. Jag märkte äfven, att en af männen nästan alltid höll sig i min närhet; troligen var han beordrad att som ett slags hedersvakt bevaka mig. När jag den första natten, sedan jag sagt godnatt, ännu en liten stund ville vara uppe vid ljus för att .göra anteckningar i min dagbok, kom höfdingens fader Paleko till dörren, och bad mig lika höfligt som bestämdt att blasa ut vaxljuset och sofva. Min försynthet bar god frukt: snart hämtade man mig till de båda stora husen; i det ena voro höfdingens fader och en 12-årig flicka de förnämsta invånarne, i det andra höfdingen Tumayaua själf och hans dotter. Jag fick följa med vid fisket, och då den nya kanoten skulle löpa af stapeln; allt hade varit så bra det kunde vara, om jag icke vid den gästfritt erbjudna, men för mig alldeles otillräckliga kosten lidit en ständig hunger. Jag måste söka döfva denna genom ett oupphörligt rökande, hvilken njutning
Ung bakairi.
Källa: Project Runeberg ·
