Sida 24
hakar, så att den blir hängande fast, där den trängt in. Den sättes fast på harpunskaftet, därigenom att den stickes på den omtalade bentappen, hvarefter linan medelst ett på passande afstånd anbragt benstycke med hål i häktas in på en benknap ett stycke npp på harpunskaftet, så att detta och harpunspetsen hålla väl och stramt ihop. När nu harpunen träffar och sälen börjar tumla sig, går ögonblickligen ben-tappen af i leden, och harpunspetsen med fångremmen är sålunda löst från skaftet, som flyter upp till hafsytan för att åter bli upptaget af sin ägare, medan sälen far vidare med remmen och blåsan på släp. Jag tror, att hvar och en måste medge, att en sinnrikare uppfinning omöjligen kan tänkas gjord af ben, sälskinn och drifved för detta ändamål, och man kan vara öfvertygad om, att den har kostat många generationers arbete.
Kajaken har invändigt en stomme af trä. Denna gjordes förr i tiden alltid af drifved, hälst af hvitt flytträ, som är lättast; till spanten användas delvis också grenar af pil, som växer där på kusten, i syn-
nerhet inne i fjordarna. I senare tider
Dfta europeiska bräder af furu gran till kajaken, fastän man drifved vara bättre i synner-å grund af dess lätthet. Ut-£t öfverdrages denna stomme skinn, hälst af grönlandssälen. De sättas helst på kajaken i rått tillstånd, alltså innan de ännu äro torkade, eller också måste de sorgfälligt blötas i flera dagar, innan de kunna användas; det gäller nämligen att få dem så våta och tänjbara som möjligt, så att de kunna sträckas riktigt eftertryckligt rundt omkring stom-
köper man vid kolonierna på västku-
Harpun.
men och bli strama som ett
Källa: Project Runeberg ·
