Sida 52
är nu fullkomligt säker, sedan man sprängt bort de delar, som hotat med fall. Denna klippa motsvarar Björnstenen i Tännforsen.
Jag gick ut på spången, kastade en blick uppåt floden och följde dess kokande bränningar till synkretsens gräns. Här kommer, skummande, brusande, fradgande hela massan af vatten från det ofantliga sötvattenshafvet. Vågorna äro i fullkomligt uppror och nalkas i vild dans. De längta till hafvet, de vilja våga allt för sin frihet. Men vid själfva afgrundens brant betänka de sig för sista gången. De liksom hejda sig. Hela vattenmassan tyckes för några sekunder hålla andan. Den närmar sig randen i en enda jämn mäktig ström. Ännu ett ögonblick, och det väldiga språnget är vågadt.
Luta dig öfver järnrelingen och blicka ned i djupet. Hvilka under, hvilka evigt nya öfverraskningar! Hela den fallande massan tyckes liksom domnad. Det gröna vattnet faller mjukt, glänsande, genomskinligt. Stundom, där klippväggen är bruten af en gapande skrefva, antager det en mörk, dyster färgton. Annars skiner det genomstråladt af solljuset liksom en klar ström af smält ädelsten, och midt i dess inre väcka strålarna till lif otaliga färgskiftningar. När vattenlagret når bottnen, krossas det emot de skarpa klipporna, upp resa sig väldiga svallvågor, skummet yr likt en snöstorm, rullande tordön stiga upp ur djupet, vinden blåser häftigt öfver detta brusande kaos och drifver framför sig skyar af hvit ånga, hvars pelare i ständigt växlande former höja sig ända upp mot den blå himmelen och stundom svepa hela tummelplatsen i en fin hvit slöja. Fram under denna jättelika molnstod kommer, efter att några ögonblick hafva varit dold för våra blickar, vattnets hela massa jublande, triumferande, stolt öfver att ha köpt sin frihet med en djärfhet utan like. Blott några famnar längre ned, och vi se en flod med klara majestätiska vågor. Bergväggarna vidga sig nästan till en sjö, omsluten på ena sidan af fallets rundel, på den andra af höga, nakna brunaktiga branter, där kringvräkta klippblock och djupa remnor förtälja om krafter, väldigare än människans. Vattenytan är nästan fullkomligt stilla, strimmor af skum, likt gungande hvita näckrosor, flyta långsamt öfver det blåa djupet; hvit-
Källa: Project Runeberg ·
