Sida 10
Förbannelsen
ett välsignelsens och ett förbannelsens ord på sina läppar. Välsignande dig i det hon lemnade dig åt mig, förbannande dig om du icke en dag ville lyda hennes vilja.»
Hur förhärdad Curt också var, kunde han här icke tillbakahålla en rysning. Hur trängde sig inte scenen fram för hans ögon, som då timade och nu . . . nu höll han ju på att mörda denna flickas lycka som han en gång dödat hennes mor. Men liksom han ansett, att denna svaghet vore föraktlig, bekämpade han den och gick fram till sin pulpet, derifrån han tog fram ett skrin, hvarur han kastade framför Ellen några papper.
Ellen satt som förstenad. Här i detta rum hade hennes mor dött . . . Hennes mor! Hur klingade inte detta namn, hon hade knappt hört det förr. Hade hon någon gång velat tala med Curt om modren, hade denne antingen icke svarat, eller ock afböjt frågan. Således hade hon dött i detta rum, kanske just der hennes dotter nu satt! Kanske hon just der hållit henne i sina armar.
»Se der äro papperen! vill du jag skall läsa dem för dig . . . Åh nej, du kan läsa dem sjelf sedan . . . Se här blott slutet.»
Och skurken läste för henne ett uppdiktadt testamente, deruti modern gaf sin välsignelse åt sin dotter om hon gifte sig med den man, som gaf henne del af denna hennes sista vilja, men deremot hela sin förbannelse om hon ej åtlydde denna modrens sista vilja.
»Jag reser nu bort på 14 dagar igen», sade Curt. »När jag kommer hem vill jag hafva svar . . . men glöm ej din moders bref!« Dermed tog han hatt och kappa och försvann.
Ellen var ensam. Väl var hon van att vara det, ty Curt försvann ofta så på långa tider utan att hon visste hvart, men nu föreföll henne ensamheten dubbelt tryckande. Det skumma rummet hade aldrig varit så mörkt som nu, månstrålarna utifrån hade aldrig varit
Källa: Project Runeberg ·