Sida 3
Prolog
Prolog.
Längst ut vid Skinnarviken låg vid denna berättelses början, ungefär 1800, ett litet enstaka hus. I detta hus bodde en, som det sades, ung enka med sina tvänne barn och en gammal trotjenare, som skötte barnen och vårdade henne, ty den stackars qvinnan behöfde i sanning vård, ty hon var vansinnig. De små barnen, en gosse och en flicka, de två små täckaste barn i verlden, kallades derföre »den vansinnigas barn» och ehuru de af den gamle trotjenaren vårdades med en sådan omsorg, att det var svårt för någon att komma i beröring med barnen, väckte de likväl hos alla, som sågo dem och som kände deras sorgliga förhållanden, stort medlidande. De voro tvillingar och vid denna tid 4 år.
Det var en mörk oktoberafton. Stormen tjöt mellan bergen, vågorna slogo entonigt mot stranden och himlen var mörk utan den minsta lilla stjerna. Inne i stugan stod ett ljus och brann, och såg man efter i det skumma rummet, så kunde man se längst inne i en vrå en ännu ung qvinna med förvridna anletsdrag liggande i en säng och två små barn, riktiga Guds englar, sittande vid sängens fötter, samt en gammal gubbe, vridande sig af och an på en stol. Om man betraktade denna qvinna, på hvars ansigte döden redan tryckt sin stämpel, kunde man se spår af en genom lidande och sorg förtärd skönhet, en ädelhet i uttrycket, en renhet i dragen, som eljes annars icke plär komma på mångas lott. Ett par svarta ögon blixtrade fram ur det bleka, aftärda ansigtet, ännu svartare och hemskare genom den natt, vansinnet och feberglöden lagt i den.
Källa: Project Runeberg ·