Sida 4
Prolog
»Max . . . jag kommer . . . hvar är du? Hvad vill du? jag älskar dig . . . Ah . . . de vilja mörda dig! Akta dig . . . Nu kommer han, den förfärlige —»
Under ett förfärligt anskrik, så rysligt, att barnen sutto som förstenade, sjönk hennes hufvnd ner. Och alldeles som om han väntat pä dessa ord . . . inom dörren trädde en man, iklädd en lång mörk kappa, som bruket på den tiden var, och sedan han väl stängt dörren efter sig, trädde han fram i rummet och kastade af sig kappan. Den gamle upphäfde ett rop, hvaruti förvirring, hat och smärta blandade sig, det måtte ha funnits förfärliga minnen mellan dessa båda män. . . . . . Den gamle reste sig i hela sin längd, det hvita skägget böljade ner på bröstet, den väldiga gestalten tycktes växa under inflytandet af den känsla, som den andre väckte till lif hos honom. Denne andre var icke mindre till vexten, svart som den natt, ur hvilken han kommit och blek som en fallen engel. Äfven han syntes beherrskas af hat emot den andre, ty hans ögon flammade som den halfslocknade elden i spiseln. Barnen kröpo ihop af rädsla. Den vansinniga låg utan sans.
»Hvad vill du här?» frågade den gamle.
»Det kommer dig ej vid».
»Aflägsna dig eller brukar jag våld».
»Våld! akta dig sjelf gubbe . . . jag vill dig intet ondt . . . endast det att du går din väg».
»Aldrig! jag öfvergifver aldrig min herres hustru. Men för sista gången säger jag dig, gå innan jag brukar våld . . .»
Den gamle gick den andre på lifvet . . . hastigt som blixten drog han en knif, men den andre, lika snabbt, kastade sig öfver honom, ryckte knifven ur hans hand, och fortare än vi kunna beskrifva hade han stött densamma i gubbens bröst, att denne raglade tillbaka och föll tungt på golfvet. Vid detta buller
Källa: Project Runeberg ·