Sida 11
Hur en ordenslokal ser ut
så bleka och spöklika som i qväll, vågorna nere vid stranden hade aldrig sjungit så dystra sånger som nu och stormen aldrig klagat så hemskt i knutarna som denna natt, då hon satt ensam med som, hon trodde, sin moders bref. Och hon läste och läste. men orden dansade för hennes ögon. Ständigt stod det förfärliga budet för henne, att hon skulle gifta sig med denne förfärlige man, eller ock . . . förfärliga tanke, förbannas af sin egen moder!
Hur en ordenslokal ser ut.
Under det att vi lemna Ellen åt sina tårar och sin förtviflan, så vilje vi följa Curt ut i den mörka natten. När han kommit ut vek han af åt höger och gick med ljudlösa steg utåt bergen åt Långholmen till. Längst ut på afsatsen af en klippa stannade han och slog tre slag i handen. Knappt hade det sista slaget klingat förr än en mörk figur kom fram alldeles inunder honom. Den nykomne sade halfhögt: »lösen». Curt svarade: »fullmåne». Svaret tyckten vara det rätta, en stege upprestes mot berget och på denna gick Curt ner och alldeles som om berget hade öppnat sig så gingo de genom en öppning in i detsamma, hvarefter en lucka åter slöt sig tillsammans. De befunno sig der i ett medelstort ljust rum, der några personer sutto, liksom i väntan på någon. Då Curt inträdde reste sig alla och helsade honom som man plägar helsa på en förman. Curt gick fram till ena väggen, der en stol stod framför ett bord. Der ställde han sig och höll till dem följande tal:
»Bröder och kamrater! det är i dag 10 år sedan detta förbund bildades, ehuru det icke är mer än 7 år jag tillhört detsamma. Af edert förtroende kallad att vara styrande mästare i detta sällskap, fullgör jag min pligt då jag enligt stadganden frågar Eder huruvida I viljen upplösa förbundet?»
Källa: Project Runeberg ·