Sida 35
Giftet
Utom sig af fasa höll Ellen på att falla ner på gatan. Men hastigt bekämpade hon sig.
»Skaffa en vagn.»
»Det väntar en här utanför.»
»Hvad?!»
»Ja, den unge herrn som skref lappen bad mig skaffa en. Vi äro gamla vänner, Klas och jag.»
Han kände således Klas och visste hans namn. Man borde visserligen kunnat begära att Ellen skulle varit mera på sin vakt än hon var, men om man betänker, att hon trodde att hennes egen Edgar var nära döden, att den som hon med hela styrkan af den första kärleken älskade, låg förtärd af plågor och bara ropade på henne, då försvann all besinning, då hastade hon utom sig in i vagnen, som också liksom den endast väntade på detta satte sig i den starkaste fart, liksom den varit rädd för att bli uppehållen en enda sekund. Utom sig af sinnesrörelse föll Ellen tillbaka på kuddarna. Utan att hon kunde göra sig reda för hur lång tid på vägen behöfts, stadnade vagnen; dörren rycktes upp och innan hon hann göra en rörelse ur vagnen, kastade sig en man öfver henne och band en duk för hennes mun, och innan hon visste ordet af var hon inburen i ett hus. När hon kommit in i detta hus blickade hon omkring sig och framför henne stod Curt, litet blekare än förr, men med samma hemska leende som förr, och när hon blickade kring sig så kände hon igen sig.
Hon var i det fördömda huset.
Giftet.
Denna gång hade Curt skäl att glädjas. Nu hade han henne i sitt våld, nu visste han att hon var hos honom, i hans eget hem, bland hans egna män. Och han betraktade henne, som ett rofdjur ser på sitt rof, som en gam ser på sitt byte. Men underligt nog,
Källa: Project Runeberg ·