Sida 34
Enleveringen
de små stjernorna lysa derofvan i natten för att liksom säga oss, att der åtminstone finnes ljuset ofördunkladt och klarheten genomskinlig. Der om ej här finner alltid trogen och ren kärlek sin lön. Men nu, min egen Edgar, god natt; när nästa dag gryr så . . .»
»Nej, snarare säg då nästa natt kommer, då säger jag: välkommen natt, du bringar ljuset med dig, du för stjernan till mig, himmelens ljus till jordens mörker. Godnatt.»
Och de skildes, dock icke straxt, ty det är egendomligt hvad älskande just hafva mycket att säga hvarandra, då de skola taga farväl. Om de också hela aftonen setat tysta som Egyptens prester, då hafva de tusen små saker att berätta, tusen små hemligheter att förtälja. Så ock Edgar och Ellen. Men till slut måste äfven dessa skiljas.
Man hade knappt lagt sig förr är Ellen hörde ett förskräckligt klappande på porten. Hon sprang upp och klädde sig och sprang in till onkeln. När hon kom in till honom fick hon till sin förskräckelse se att han var ute. Nu mindes hon att han sagt till henne och Edgar, att han skulle inte komma hem förr än kl. 2; nu trodde Ellen att det möjligen var han som kommit hem. Men han brukade icke klappa så hårdt. Hon gick nu och väckte pigan, men innan denna hann upp knackade det så, att hon trodde att hela huset skulle vakna. Hon tog på sig en sjal och sprang ner för att fråga hvem det var. »Ett bud från herr Pistolhjelm» svarade en röst, »han har nyss fått ett knifstyng af en okänd karl; en annan som skyndade dit kom för sent, och han kände er och skickade mig hit med en lapp.» Utom sig af ångest öppnade Ellen porten och karlen, som såg hygglig ut, lemnade henne en lapp, hvilken hon darrande läste:
»Skynda dig; Edgar är nära död af ett knifstyng han fått af honom. Han ropar bara på dig. Klas.»
Källa: Project Runeberg ·