Sida 33
Enleveringen
trofast och innerligt till ditt bröst, att om man vill rycka dig ifrån mig så skall jag dö deraf. Ty någon annans än din . . . det kan jag aldrig blifva.»
»Men om denne man?» . . .
»Om han också, hvad vi ju icke kunna tänka oss, skulle än en gång taga mig, så se här, min älskling, huru jag skulle veta att häfda hvad jag känner och tänker för dig. Aldrig skall jag lefvande falla i hans armar.»
Och den trofasta flickan drog fram en flaska ur sin barm och visade Edgar.
»Ser du denna flaska, den har jag fått af onkel, och skulle, det Gud förbjude, en gång till jag falla i hans våld, så vore en tår ur denna flaska nog för att befria mig för alltid från skymf och vanheder.»
»Ellen, min älskade Ellen, men jag skyddar dig mot alla, mot hela verlden, ja mot honom, men kasta bort denna flaska, du gör mig rädd med den.»
»Vill du då heldre se mig vanhedrad än död! Vill du icke heldre se mig som dödens brud än som en annans? hvad säger du, min älskling.»
»Jag säger att jag älskar dig så högt, så starkt, att jag känner mig himmelen så nära, att jag vet att det är en synd att ens i sin djupaste tanke tänka på döden för egen hand. Men skulle Gud pröfva oss så starkt, så låt det då i Herrans namn ske. Men nu hafva vi annat att tala om, min egen flicka; se på stjernorna som tindra derofvan, se på månen som glittrar som en stor silfversvan i det blå hafvet deruppe; det tyckes mig, jag vet inte hvarför, som om de hviskade hopp och förtröstan till mig. Det är som om stjernorna hviskade, att liksom vi tindra år från år och mulna dagar komma emellan, så dagen derpå glimma vi dock lika skönt, och den kärlek, som har himmelens eld i sig, den slocknar aldrig.»
»Eller kanske hviska de ock, min egen Edgar, att här är det mörkt och dystert, men det är derför
Källa: Project Runeberg ·