Sida 32
Enleveringen
Det var en stjernklar afton några dagar sednare, då Edgar och Ellen sutto tillsammans i onkelns trädgård; två dagar derefter skulle de vigas samman till ett. Lyckliga utan gräns försjönko de i hvarandras betraktande, och hela verlden med undantag af deras lycka försvann för deras ögon. Det enda som grumlade deras lycka var att Klas försvunnit. Förgäfves hade de dock försökt att qvarhålla honom, han hade enträget bedt dem att slippa stanna qvar i deras närhet; när han försonat sitt brott, då skulle han återkomma till dem och då dröja qvar. »Till dess», hade han sagt, »skall jag vaka öfver eder lycka som om det gälde min egen och långt mer, ty I ären värda lycka och jag . . .» dermed hade han gått sin väg. Förgäfves hade de spanat, Klas var försvunnen, försvunnen för alltid. Men kärleken och solen äro starka, då det gäller att torka tårar och regn; snart stod deras lycka åter i full blomning och denna qväll sutto de, som sagdt är, i hvarandras betraktande, då en sten flög öfver träden och föll för deras fötter. Om stenen var ett papper, och då de öppnade det stod på detsamma endast dessa rader:
»Akten eder; han lefver; jag har sett honom, han skall döda Edgar och förgöra eder lycka. Jag vågar ej nämna Klas.»
»Han lefver den skurken», utropade Edgar, »hvarför hade jag inte kunnat döda honom riktigt?»
»Edgar!»
»Ja, förtjenar denne usling annat än döden? Nej, om han kunde dö tio gånger så vore dermed intet att tveka. Nej och tusen gånger nej. Denne man måste dö om vår lycka skall växa.»
»Är vår lycka sådan att den skall vattnas med blod, då fruktar jag att vi få dröja länge nog innan den blir stor och stark. Jag känner mig så lugn i din kärleks skydd, om två dagar är jag ju hos dig för alltid och vet du, Edgar, jag skall luta mig så
Källa: Project Runeberg ·