Sida 23
Gud vakar
tysta som möjligt; till venster i korridoren är hennes rum, här ha'n I nyckeln till dem. I öppnen dörren . . . ve eder om I kröken ett hår på hennes hufvud. Alla edra skola då icke vara tillfyllest för mig. Skulle någon annan göra väsen, gören I processen kort. Dolken och knifven, men icke pistolen, förstån I! Och nu till verket.»
Expeditionen lyckades öfver förväntan. Man hade kommit in i korridoren och hade nästan ljudlöst öppnat Ellens dörr. Der låg hon så skön, så fager och i en så lugn sömn, att till och med dessa bofvar ryggade tillbaka för det majestät af oskuld, som hvilade öfver henne. Den förste som inträngt var Klas. Han kände något besynnerligt i sitt hjerta . . . Der låg hon så värnlös, så förtroendefull, alldeles som han en gång varit, och nu skulle han hjelpa till att röfva henne för att kasta henne i armarne på denne mästare, hvilken på honom utöfvade det inflytande, ormen har öfver den stackars fogeln. Men här var ingen tid till djupare reflexioner. Som blixten kastade Klas sig öfver henne, och innan hon hunnit vakna, var hon insvept i täcken och med ljungeldens hastighet utförd i den vagn, Curt hade utanför. Det bar af i galopp till fartyget och sedermera bars Ellen ner i kajutan. Men Gud vakar! Ellen hade fått en hjelpare. Om en timme var fartyget ute och Ellen i Curts våld. Men som sagdt. Gud vakar.
Gud vakar.
Ellen hade svimmat af under åkningen och det var först, sedan hon en god stund legat i kaptenens kajuta, som hon vaknade till sans och besinning. Hela hennes själ var som omtöcknad af vansinnets dimmor, hela hennes kropp darrade och en lång stund förgick utan att hon visste hvar hon befann sig. Till slut vaknade hon upp ur sin dvala och hela den
Källa: Project Runeberg ·